Sandra ❤ Trebarnsmamma

Söndagmorgon var mina krafter slut, jag var så trött och ledsen. Allt kändes hopplöst! skulle vi aldrig få träffa vårat lilla hjärta? Enligt mina egna beräkningar hade jag gått 18 dagar över tiden medan UL sa 10 dagar över tiden, Mamma var förbi och sa: Nu åker ni in så du får hjälp, jag känner nästan inte igen dig!

 

Jag ville först ingenstans, vi skulle säker få åka hem. Men lilla mor ringde in till förlossningen då jag inte klarade det själv. Dom tyckte vi skulle komma in för att få se hur bebisen mådde iallafall då jag inte känt att det rört sig lika mycke i magen den senaste dagen. Så vi packade in oss i bilen, skickade pojkarna med mormorn och begav oss mot Sunderbyn. Dit kom vi strax efter 14:00 och 14:23 startades CTG-kurvan.

 

Efter 1 ½ timme i kurvan så kom en läkare som jobbade den dagen på förlossningen. Dom tyckte att kurvan såg bra ut, hade önskat lite mer variation på hjärtfrekvensen därav längden på CTG:n, En hinnsvepning gjordes och då tyckte hon att det var öppet ca 3 cm men en bit på livmodertappen återstod. Då återstod bara ett UL för beräkning av fostervatten, flöde i navelsträngen och hon skulle försöka att se hur stor bebisen var då jag kände mig orolig över storleken också. UL:et blev kort! Hon kikade på huvud, rygg och hjärtat men sen så säger hon; -Men här finns det knappt något fostervatten att beräkna på. Jag anser att vi sätter igång dig nu ikväll eller tidigt imorgon, måste höra ihop med mina kollegor så vänta här kommer jag på en stund. Jag blev mycket förvånad och tittade på John. NU?! De förväntade jag mig verkligen inte. Vi hade planerat att åka och frossa på Frasses innan vi skulle åka hem. men föda barn istället? Absolut! de var helt klart ett bättre altenativ. När läkaren kom tillbaka sa hon: - Vi kör på ikväll, gå och ät middag så kommer ni tillbaka och sen kör vi igång. De var en spännande måltid. Skulle vi bli föräldrar idag eller imorgon? Vem är det som har bott där inne hela tiden? Jag satt med ett leende på läpparna hela middagen.

 

På förlossningen kom vi ca.17:30 BM tog hål på hinnorna, satte skalpelektrod och jag fick värkstimulerande dropp. kring 18 kom värkarna igång. Man förde även in en slang in i livmodern för att fylla på vatten åt bebisen, (har aldrig hört talas om att det var möjligt) kan tillägga att det var en konstig känsla, kallt!

Droppet höjdes och värkarna började göra ont. Lustgasen blev min vän och när en annan virrig BM kom in så ville jag ha mer gas i den och de skulle hon fixa men skruvade åt fel håll så att det bara blev syre. Jag andrades och andades, men den hade ingen verkan. Min Bm kom och jag sa att jag vill höja lustgasen ännu mer, det kändes ju inte som att den fungerade. Inte konstigt svarade hon. virrpannan hade ju skruvat av istället för att höja den. Nu började den att hjälpa.

 

Kring 21 var droppet höjt ännu mer och jag hade intensiva värkar. täta och jobbiga. Funderade hur i hela friden jag för tredje gången hade velat gå igenom en förlossning. Hmm.. 6 cm öppen och fortfarande en bit på tappen var kvar. Nu var det skiftbyte och BM Carina kom. Kände igen henne från någon av förlossningarna med pojkarna förmodligen Filips. Kul! Värkarna löste av varandra, John var så duktig och hjälpsam. 21:15 gick john för att hämta kvällsfika (tur han gick då och inte lite senare). En BM student satt med mig och andades i värkarn. När han var tillbaka tyckte jag att det var ett sådant tryck neråt men inte krystvärkar, BM + studenten kollade ca. 21:30 och uppskattade fortfarande 6 cm men nu var tappen utplånad.

 

Happ, Jag vill ha mer bedövning och får höjt lustgasen och BM beställer en EDA. men EDA:n fick avbeställdes lika fort, kanske 10 minuter senare känns det plötsligt som att bebis vill ut. Jag får en krystvärk och blir lite chockad.  Dom hade ju sagt 6 cm nyss!

Oj Oj Oj säger BM studenten och kommer snabbt till undsättning. Huvudet syntes och hon håller emot och säger att jag inte får krysta. Dom andra i rummet fick bråttom, John säger att bebisen har mycke hår. Nästa värk kommer och lilla prinsessan ser dagens ljus 21:49. Det enda jag kunde säga var att hon såg så liten ut och frågade om hon vägde 5 kg i alla glädjetårar. BM skrattade och sa att det tror jag verkligen inte, och sen, Vad blev det?! efter en stund så ser jag själv efter och ser ingen snopp, en flicka! Vi hade fått en dotter. Vi var trebarnsföräldrar, allt hade gått bra! Hon är underbar!

 

Jag var pigg efteråt, sydd med 2 stygn, lillan åt och mådde bra trotts lite fostervatten. Lite torr och flagning vilket var resultatet från lite vatten. moderkakan hade också gjort sitt, den var inte lika blodrik som jag komihåg från mina tidigare förlossningar, tecken på överburenhet. Men hursomhelst, En fin och snabb förlossning precis som jag hade velat. Här ligger hon i pappas famn.