Äntligen!
Jag som bara bloggar via mobilen har haft torka. Appen har inte fungerat förrän nu!
I måndags var jag tillsammans med ett stort busslass på 56 personer till Gällivare och Aitikgruvan. Åldern var väldigt blandad. Detta för att se vad vi kan vänta om Laver drar igång igen. Så mäktigt, stort och faktiskt ganska vackert! Solen strålade fram över dagbrottet. Och vet ni? Om den dagen kommer, laver-gruvan återuppstår, då ska jag prova livet som dumperförare!
Elise fick dispens, trotts sin riga ålder och gruvans åldersgräns på 15 år fick hon följa med in på området. Nåja, hon satt ju i bussen hela färden, så nöjd och kikade ut. De vaggade ju på ganska bra när bussen drog fram. Jag hade inte för avsikt en enda tanke på att ta med henne ut bland maskiner och stup. En mycket inspirerande resa och de är svårt att förstå storleken på både grejer och markerna om man inte varit där. Guiden var påläst ut i fingertopparna, mycke information förmedlade han. Han sa även att hur mycke kort ni är tar så tar kineserna fler!
Efter en dags bussresa som startade 07:15 började lillan vara less när vi passerar Kåbdalis påvägen hem 17:15. Alla resenärer charmades och de tyckte att hon var en duktig tjej, inte ett enda gnäll. Man har ju inte hört av henne något, sa en farbror. Stolt mamma!
Väl hemma hade maken fixat middag så de var bara sätta sig till bords. Trött och fylld med information avslutade jag kvällen på gympan. Gick till sängs och somnade ovaggad om man säger så! Vilken dag.
